2024-03-16

Pärlbåtar och knappar

En vecka har gått sedan vi satt i det här ombonade vardagsrummet medan skymningen blånade över Undens is. Maken och K lät fingrarna löpa över tangenterna, en födelsedagsvisa till vår fina väninna.

På söndagseftermiddagen gick jag och några vänner på bio. Vi såg "Den sista resan", en film av Filip och Fredrik. Den kändes äkta och berörde mig, kanske delvis för att jag också är något av en frankofil. Filip och hans gamla pappa Lars bjöd verkligen på sig själva och sin relation. Starkast i filmen var när många elever i en videoinspelning tackade läraren Lars för att han "sett" dem och trott på dem. Då var tårarna nära.



På måndagen var det dags för PRO-vetarna igen. Eftersom vårt Laxå-lag vann förra årets första deltävling, hölls bataljen på hemmaplan i Casselgården. Den gången slog vi Kumla 1 med fyra poäng. Denna gång fick de revansch. Vi kom på andra plats, fem poäng efter Kumla 1. Frågorna var som sig bör svåra och handlade om allt mellan himmel och jord. Första frågan handlade om djur. Vad är en pärlbåt, en lyktbärare och en bengal? Klarar du det?


På Kupan var kommersen igång. Många kunder tittade in, fyndade och slog sig ner en stund vid fikabordet. 

En dam kom med två stora metallskrin. I dem hade hon sorterat knappar i alla regnbågens färger. Hon hade läst i NA om sygruppen som håller på att startas upp och ville skänka sin samling till den. Vilken skatt!


Det är inte så dumt att vara pensionär. Då kan man gå på föreläsning mitt på dagen. Efter "jobbet" på Kupan var det dags att ge sig iväg till Sydamerika. Ortens omtyckta spanska- och jumpalärare berättade i ord och bild om sina spännande resor på andra sidan jordklotet. Så himla behändigt sätt att ta sig upp till Titicacasjön och ut på klipputsprången på Dödens Väg i Bolivia. För mig svindlar det bara att titta på bilder.

Nej, dags att sluta för denna gång. Maken och jag ska alldeles snart ge oss iväg till den stora skogen Tiveden igen, för tredje gången denna vecka. Vi hörs!


2024-03-09

En marsvecka i den lilla galliska byn

Det är lördag morgon i början av mars. Klockan är snart sju och det har börjat ljusna. Faktum är att man så smått börjar ana vår.

Jag tänker tillbaka på en helt vanlig vecka i den lilla galliska byn med omnejd. Så här kan den te sig:

Måndag

Landskapscirkeln om Skåne avslutades med god dryck och kanapéer. Tänk att redan före klockan 11.00 på förmiddagen dricka ett glas Skåne!

Detta hindrade mig inte att sätta mig i bilen och fara till flickorna V för en stunds umgänge, vårpromenad och gofika. (Obs: Det finns alkoholfri Skåne, så det så!)


Tisdag

Dags för den årliga träffen med lillasyster i La Stada. Lite småsnål vind, men värme inombords. Vi hann prata, shoppa och äta sushi innan det blev dags att sätta sig på tåget tillbaka till den lilla galliska byn.

Onsdag

På onsdagarna jobbar jag på Röda Korsets secondhandbutik Kupan. Denna dag utan min vapendragare A som var på besök hos barnbarnen.

Bilderna är från ett tidigare tillfälle.

Torsdag

Bokcirkel på morgonen tillsammans med kulturdamerna, så trevligt. Vi pratar om boken vi just läst och en massa annat också, förstås.

Mina fötter fick en välbehövlig behandling av duktiga Emma. Nu går jag som på moln igen.

Dagen avslutades med bankbesök i Kumla med min granne. När det var dags att vända kosan hemåt igen stod solen lågt, så det blev solglasögon på.

Fredag

Internationella kvinnodagen firades med ett gäng väninnor på Grindstugan. Jag beställde en Pizza Africana för ovanlighetens skull.

Frida Kahlo får vara med på ett hörn. Det var pusslet jag la på datorn på morgonen. Tyckte att den bilden passade bra den 8 mars.

Tjingeling!


2024-03-04

Tupp, tupp, höna


Igår fick jag vårkänslor. Maken och jag besökte våra vänner på landet. En mild marssol bröt igenom molnen medan vi gick runt och hälsade på djuren på gården. I fårhagen kom den snälla baggen emot oss tätt följd av sina fruar med runda magar. Det blir tillökning om några veckor.

I hönsgården tog den ståtliga tuppen emot. Han övervakade godmodigt sina hönor när matmor slängde ut några nävar hönsgodis. Inne på köksbordet väntade godis för oss människor, ett stort fat med hembakade semlor till kaffet. Mums!

På hemvägen stannade vi till vid sjön. En tunn is låg fortfarande kvar, men snart så släpper den taget. 
Vilken skön årstid vi har framför oss!


2024-02-25

Lilla V på sportlov och bemärkelsedag


Farmor och farfar fick kärt besök av flickorna V under några dagar. Oj, vad det händer mycket mellan gångerna vi träffas. Det märks allra mest på Lilla V som numera hunnit bli ett år och fyra månader. Nu knatar hon omkring på stadiga ben, bubblar på om det mesta, äter med god aptit, brottas och kramas med storasyster, uppträder gärna med dans och bugar sedan djupt och tackar för applåderna. 

Det hanns med en hel del under dagarna i den lilla galliska byn. Lilla V deltog i kortspelet på fredagskvällen, byggde koja med storasyster, provade farmors halsband och gick på långpromenad med pappa och farmor i vårsolen. Stora V och grannflickan lekte från morgon till kväll och hade svårt att skiljas när det blev dags att åka hem. Ja, jisses vad tyst det blev i huset när de åkt!

Scannat från fotoalbumet

Så har vi haft vår 51:a förlovningsdag. Den 24 februari, 1973, gick flyttlasset från Västerås till Karlskoga för Maken, som skulle börja ett nytt jobb. Jag körde efter flyttbilen i Makens mörkblå Mercerdes. Vi hade bestämt att vi skulle förlova oss på kvällen, efter att vi flyttat in alla grejorna i tvårumslägenheten. Det var kanske lite optimistiskt planerat. När klockan slagit nio på kvällen jobbade Maken fortfarande frenetiskt med att sätta upp hyllor och skruva ihop möbler. Jag, som är kvällstrött, började misströsta: - Ska vi inte förlova oss idag?

Då bytte han hammaren mot stekspaden och vi satte igång att fixa iordning en god middag istället. Jag bytte om till nyinköpt gul jumper och vi kunde äntligen växla ringar.

Dagen därpå kom min familj från Västerås. Mamma kikade försiktigt om jag hade en ring på mitt finger, innan hon lämnade fram förlovningspresenten, en fin tårtspade som vi har haft glädje av i femtioett år!

Lustigt att Maken illustrerade förlovningsannonsen med en bild på svetsning i vårt första fotoalbum. Inte visste jag då att jag skulle jobba på ett svetsföretag i 33 år! Men sammansvetsade blev vi.

Håll utkik efter våren! Det gör jag.








2024-02-14

Umami, rosor och snö


Ja, så vräkte snön ner igen och plogbilarna körde upp snöberg i gathörnen. Jag trotsade vädret och pulsade fram till bilen och grävde fram den. Vi hade ju bestämt oss för att fira Ve med lunch som vi brukar, E-M och jag. Detta år firade vi hos Ghuncha på Björkhagen. Hon hade dukat så vackert med rosor och rosenblad och lagat världens godaste kycklinggryta. Mmmmm, jag inbillar mig att det är så här kryddan umami smakar.


Önskar er en riktigt fin Alla Hjärtans Dag!






2024-02-11

Mot ljusare tider med Hjalmar Berglund


I fredags hade vi kungligt roligt. Vi var en busslast från södra Närke som åkte långt ut i bushen på smala, hala vägar. Busschauffören var en lugn och erfaren herre, som levererade oss prick klockan ett till Brevens Bruk. Där väntade först en trerätters lunch, mycket gott.

Till kaffet kom revystjärnan Peter Flack och småpratade bland borden. Att han var rolig syns på mannen till höger på bilden. Vilket gapskratt!
Maken var med, vilket jag tyckte var jättekul. Det är inte alltid han orkar.

Showen "Mot ljusare tider" var festlig. Det var mycket färg, musik, sketcher... Peter och Marie Kühlers dotter Amanda var helt ljuvlig som liten tjej med skinn på näsan. Jag glömde nästan bort att hon var en vuxen kvinna, så bra spelade hon. En annan som spelade bra var David Berg. Han spelade bland annat Carl Philip, men även gitarr och dragspel i orkestern. Till sist spelade han på cykelpump!! För att inte tala om Marie, Amanda och Moa Gagnert i sketchen Kulturens allra bästa tanter. Hög igenkänning!

Efter några härliga timmar med Hjalmar Berglund från Viby som ciceron, var det bara att äntra bussen och låta oss föras tillbaka till civiliserade trakter igen. Tack Hjalmar och gänget för en stunds skratt och värme. Det gjorde gott!





2024-02-08

En rosa kyrka


Den syntes på långt håll. Redan när vi svängde norrut från Vretstorp kunde man skönja något rosa på andra sidan Vibysjön. Det var Viby kyrka som badande i neonljus lockade till ljus- och musikfest så där i vintermörkret.

Min vän E-M och jag hade bestämt oss för att åka och lyssna och Maken var så bussig att han skjutsade oss. Och det ångrade han inte. Vi fick en mycket vacker upplevelse när Viby Kyrkokör tog i från tårna och fyllde hela kyrkorummet med klanger. Det gjorde så gott i själen, efter dagar med sorg och bekymmer.

Snön kom tillbaka igår natt. Innan hade det känts som vår med barmark och talgoxens försiktiga sång på morgonkvisten. Det hade töat så pass att vår flitige granne hade hittat något jag tappat på parkeringen. Det som göms i snö.....


Förra helgen gladdes vi åt besök av Joy och Eli. De tog tåget från La Stada och sedan fick vi två härliga dagar tillsammans med dem. Naturligtvis blev det ett och annat parti Spite & Malice, men även semlor till fikat.

Ha det nu så gott!
önskar
Maggan





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...