2013-04-28

Trystorps Ekäng - vår vårskog

Idag, äntligen, var det dags att göra vårutflykten till Trystorp. Ingen vår utan en promenad bland sipporna och ekarna. Här har vi vandrat sedan barnen var små. I en viss ålder (typ mopedåldern) var de inte så intresserade att följa med, men det var länge sedan.

Nu följer barnbarnet, Lilla Hjärtat, med. Nej, hon följer inte, det är hon som är först i ledet. Hennes glädjetjut ljuder genom skogen. Härligt att hitta blommor och fåglar och gömma sig i ihåliga ekar.

På väg ut ut lunden mötte vi ett sällskap. - Ska ni kolla på blommor? hojtade Lilla Hjärtat sittandes högt upp på pappas axlar. - Jag har hittat flera stycken!


Lägg till bildtext
Ikväll har Maken och jag avslutat dagen med en konsert i Ramundeboda kyrka. Det var The Sacred Band som spelade swing och folkvisor, All of me och Visa från Utanmyra i en härlig blandning.

Konstrunda

Efter att ha krafsat i rabatterna i en och en halv timme, rätade jag på ryggen och föreslog Maken en Konstrunda istället. Jag hade plockat upp ett program hos traktens bilverkstad där alla tillgängliga utställare fanns upplistade.

Först stärkte vi oss med lunch hos Stefanie i Sockenstugan nere vid Bodarnesjön. Sedan åkte vi vidare rakt in i Tiveden, Den sista vägsnutten var lerig och slirig, men fram kom vi till Bagarstugan i Sävsjöfallet där två Laxå-damer höll till.

Stickpaus i Sävsjöfallet
Gullvi Taaler och Britt-Marie Dahlberg bjöd på konst man blir glad av. Köpte med mig en tavla som jag tänkte ge till min kära sonhustru. Men den visar jag inte här, då blir det ingen överraskning.

Jag hade den stora lyckan att vinna tolfte pris i konstklubben på jobbets allra sista dragning. I måndags var det utdelning och när turen kom till mig valde jag en vårlig tavla av Birgitta Helgesson.

Vårbjörkar, Birgitta Helgesson

Söta syster S skickade mig en underbar teckning, som hon gjort när hon bara var fyra år gammal. Den har fått hänga på väggen hemma hos morfar och tant Brita. Jag minns att de var så förtjusta i den och tyckte att flickan såg så from ut.

Självporträtt av söta syster S, tecknat 1959 - Solveig Lindskog
Nu ska jag få ha bilden hos mig och glädja mig åt den varje gång jag tittar på den. När man ser teckningen så ser man att S har talang och hon blev också konstnär när hon blev stor.

En bild till vill jag ta med i Konstrundan. När yngste sonen Pe åkte runt på Mekongfloden för ett antal år sedan fotade han bilden nedan.

Foto: Peter Swenson
Foton kan sannerligen också räknas som konst.

2013-04-26

Sommardröm

Fotograf: Olof Lindskog (min pappa)
Medans våren kämpar på, ena dagen grått och kallt och andra dagen sol och milt, drömmer jag mig tillbaka till en solig sommardag för länge, länge sedan.

Pappas kusin Britta är på besök i Västerås tillsammans med sin man Folke och dotter Margita. Året är 1953 eller 1954. Jag gissar det, eftersom jag ser ut att var två eller tre år på bilderna. Farmor ansluter till sällskapet och vi tar Elba-färjan ut på Västeråsfjärden. Mälaren ligger spegelblank och glittrande. Det luktar fernissa och äventyr. Sällskapet är finklätt, damerna i dräkt och hatt, mamma har till och med vita handskar. Papporna har en brun portfölj med blanka knäppen och en bag i canvas med sig. Vad kan de innehålla? I alla fall inte det som bandyportföljer brukar innehålla. Pappa var en orubblig absolutist.

Vi tar en promenad på ön Elba, längs barrdoftande stigar. Jag får hålla Margita i handen, Margita som jag beundrar så. Sedan sätter vi oss på restaurangens uteservering och njuter av kaffe och wienerbröd. Vi flickor får apelsinsaft eller kanske sockerdricka som killar i näsan.


Tack vare pappas fina bilder kommer minnena från barndomen tillbaka. Så skönt att minnas en gråmulen aprildag.

Uppdatering: Jag letade precis fram föräldrarnas gästbok och mammas dagbok från tiden: Pingsthelgen 1953. Mamma skriver: Britta och Folke och Margita kom på pingstdagen och stannade till annandagens kväll. Vi hade trevligt hemma på pingstdagen och tittade på färgbilder och på annandagen åkte vi till Elba.


2013-04-22

Oset - en oas

Klicka gärna på bilden, så blir den större.
Söndagen bjöd också på ett milt och skönt vårväder. Sonen Pe och jag tog en promenad runt Oset, Örebroarnas oas beläget vid sjön Hjälmaren. Nu hade även omkringliggande gärden bildat sjöar, där gässen och sothönorna simmade omkring. Här och där utspelade det sig högljudda svartsjukedramor, där inkräktare och oönskade uppvaktande gåskarlar skrämdes på flykten.

Den röda stugan på bilden kallas Erik Rosenbergs stuga. Erik Rosenberg, 1902 - 1971, har betytt mycket för den svenska ornitologin och för Oset. Det är nog mycket på grund av hans insatser som örebroarna har sitt fågelparadis på bekvämt cykelavstånd från centrum.

Den här bilden är suddig, men jag tycker ändå att den är värd att tittas på. Det är Sonen Joys katt Ramses sedd uppifrån. Det är en ståtlig och panterlik hankatt, som är mycket värdig och social. Han hälsar alltid välkommen i tamburen när man kommer.

Idag, måndag, har jag varit på information om släktforskning. Det var Ewa på biblioteket som berättade och inspirerade. I eftermiddag ska jag välja en tavla, eftersom jag vunnit 12:e pris i det sista konstlotteriet på jobbet.

Det är kyligare och råare väder idag, så jag är nöjd med att ha hunnit vara ute så pass mycket i helgen.

Ha en skön vecka!


2013-04-21

Äntligen vår!

Fredagsnöjet blev födelsedagsfirande på läckra Bullvivan i La Stada och trädgårdsmässa på Conventum.

Ärtan T och jag tog min grå Pärla in till staden och hämtade upp födelsedagsbarnet Ch, som jobbar på en firma som vi kan kalla KeepOn. Hon hade halkat och stått på näsan några dagar tidigare och hade skrapsår i ansiktet. Skönt att det inte blev värre.

Nu frossade vi på räksallad och hade det skönt medan det duggade utomhus. Ärtan T och jag som är daglediga passade på att besöka Trädgårdsmässan när vi ändå var i staden. Jag handlade knölar att plantera, en blommig rund duk och mirakelmedel som får allt att glänsa. Dessutom träffade jag en kvinna jag inte sett på 34 år. Det var hon som introducerade mig på jobbet och som lärde mig att hantera reklamationer innan hon försvann till Bergslagen för att starta eget.

På lördagen kom våren, äntligen! Det blev soligt och varmt och jag fick se mina första vårblommor: tussilago, blåsippor och vitsippor. Klanens kvinnor hade stämt träff och vår utflykt gick först till idylliska Smultrongården, norr om Dylta Bruk. Där var det lika gott att våra långa herrar inte var med. De hade slagit huvudena i taket, för stugan var låg och trång. V bjöd på fika, laxsmörgås för min del, på Fröken Brogrens veranda och så avslutade vi utflykten med ett besök i Wadköping.

Mot kvällningen drog jag ut Maken på exkursion. Det gäller att uppleva våren medans den varar. Vi åkte till de vattensjuka gärderna vid Hasselfors, dit massor av sjöfåglar hittat. Tranor spatserade i kanten på åkern, ganska långt bort så jag gick använda zoomen på kameran för att få dem på kornet.

Idag blir det ytterligare en vårdag, har meterologerna lovat. Härligt!

2013-04-18

Tid för svamp

Nu har det snart gått en vecka sedan jag kom hem ifrån försommaren i Körsbärsdalen. Blåst, regn och sol gör sitt bästa för att avlägsna alla snörester.

Igår blev det bland annat städning och fönstertvätt och idag har jag tillbringat större delen av dagen i La Stada. Det var dags för den årliga synundersökningen och påfyllnad av linser. Synen hade inte förändrats och ingen starr kunde skönjas.

Jag ville ha lunchsällskap så jag slog en pling till Miss Jones, som händelsevis var ledig. Jag kvistade bort till hennes arbetsplats, universitetet, och fick en trevlig stund över en god morotssoppa.

Sedan var det dags att ge sig i kast med fobiträningen. Denna gång utspelades den inuti en jättestor svamp, alltså vattentornet Svampen. Jag och psykologistuderande N åkte hiss upp och ner i en och en halv timme. Till en början hade jag en hög puls och blundade. Jag lyssnade på konstiga knakande ljud och undrade om vi aldrig skulle komma fram. Tänk om det blev strömavbrott och vi skulle fastna i cementröret! Servitrisen i ljusa hästsvansen, som såg oss då och då skymta fram innan hissdörren slöts om oss igen, undrade säkert vad vi höll på med. Inte så konstigt.

Så småningom kände jag mig lite lugnare, men jag är ännu så länge långt ifrån fri från min klaustrofobi. Men jag jobbar på det!

Kilroy was here!

2013-04-13

Tisdag den 9 april - Smakstart

Tänk att öppna fönsterluckorna och dra ifrån gardinen och mötas av den här utsikten när du vaknar! Planet från den höga Nord landade mitt i natten och mina vänner A & U väntade på flygplatsen. Efter hemresa och lite småprat över en kopp thé var det dags att krypa till kojs. Då var klockan redan halv två. Så det blev en lång skön morgon.

Här hade våren övergått i försommar. Körsbärsdalen gjorde verkligen skäl för namnet. Vita skyar av körsbärsblommor var man än tittade. Ett annat pålitligt vårtecken är alla de sportiga herrar i sina blanka neonfärgade trikåer, som kommer trampandes nerböjda över sina blänkande cyklar. Vi stötte till och med på sådana herrar på den slingrande, branta vägen mot Le Chalet d´Albere, lunchstället på 900 m höjd. Visst kände jag av fjärilarna i magen när jag sneglade ut över vägkanterna, men jag skulle bli van under min vistelse.

På vägen tillbaka köpte vi med oss en hel låda jordgubbar. Jordgubbar smakar sommar!

PS: Alla bilder kan klickas på så att de blir större.

Onsdag den 10 april - Höga berg och djupa dalar

Att vakna till fågelsång är inte så illa. Efter en frukost på den lilla uteplatsen som vätter mot morgonsolen bar det av i den röda minibilen. Den tog oss över berg och ner i dalar och över slätter med vin- och fruktodlingar. Undan för undan blev bergen allt högre och dalen allt trängre.

Bilden på klostret, andra bilden från vänster, har jag tagit från nätet.
Vi stannade inte förrän vi kom till "häxstaden" Villefranche sur Conflent med sin ringmur och vallgrav. Varför vet jag inte, men staden förknippas med häxor ungefär som Blåkulla, och därför finns de sådana till salu. Jag köpte med mig en liten söt gumma att ta fram till nästa påsk.

I staden finns också en restaurang med två stjärnor i Michelinguiden, Auberge Saint Paul. Det var som att sitta i en kyrka: högt i tak, mosaikfönster och gudomlig näring. Jag blev bjuden på en fantastisk gourmetmiddag (jag räknade till sju olika små rätter som alla smakade härligt).

När vi ätit i några timmar åkte vi in i en närliggande dalgång och började klättra upp för ett berg vid vars topp det låg ett stort kloster, Saint Martin du Canigou. Vi knäade uppför den smala, branta vägen med många krökar. Två bilar vågade sig upp, men vid varje krök fick de backa för att ta sig runt.
Skam till sägandes: Jag orkade inte hela vägen. Min kondis är alltför usel. Så jag lämnade "walk over".

Iställer åkte vi till en by, Castelnou, som räknas till en av de vackraste byarna i Frankrike. Och jag är böjd att hålla med. Den är mycket vacker.
Ja se, det blev en mycket innehållsrik dag och vi kunde återvända till Körsbärsdalen mätta både till kropp och själ.

Torsdag den 11 april - Havsluft och tapas

Jag ville gärna åka till havet också, så på torsdagen gick resan till den spanska kusten och Sant Marti d´Empuries vid Golf de Roses.

Vägen dit var väl inte så vacker. Vid gränsen mellan Frankrike och Spanien och en bra bit ner var skogen svart och svedd på båda sidor om vägen. Det härjade en ohygglig skogsbrand där för några månader sedan, förmodligen bara på grund av att någon slängt en brinnande cigarett från bilen.

Det är många industriområden, bjärta reklamskyltar, fyrkantiga "lådor" med barer, diskotek. Här och där, på parkeringar och mitt ute vid åkerskanten står det kvinnor i korts och höga stövlar. Det är lite beklämmande.

Stämningen i den lilla medeltidsbyn Sant Marti var en helt annan. Här hade tiden stått still. När vi tagit en lång skön promenad längs stranden under pinjeträden, satte vi oss på en restaurang på det lilla torget. Vi lät oss väl smaka av de goda tapasrätterna (och inte bara den ynka lilla oliven som ligger på min tallrik! Ina undrade om det.)

Några inköp blev det på hemvägen: Lite väldoft, ansiktskräm och mousserande vin från grannslottet - alltså bara det allra nödvändigaste!

Fredagen den 12 april - Kontrastrik

Så var det dags för hemresa. Dags att lämna Körsbärsdalen för denna gång.

PO66 och jag tog en promenad efter frukosten på altanen. Vi gick längs bergssidan med en fin utsikt över dalen. Stigen ledde in i skogen och fram till en djup ravin, där ett vattenfall kastade sig ut högt från berget och bildade dammar och forsar längre ner. Vi fortsatte förbi fruktträdsodlingar och bikupor och kom ner till villakvarter med prunkande trädgårdar.

Det var gott om tid att bila ner till flygplatsen, så vi tog inte motorvägen utan en mindre väg med mycket trafik och mycket att titta på.

Efter en kopp kaffe sa vi hej då till varandra för denna gång. PO66 återvände till sin försommar och jag flög upp till den kalla Nord. Det var så dålig sikt att planet först inte kunde gå ned utan piloten rusade motorerna och drog upp planet i sista stund. Sedan fick vi snirkla omkring och försöka hitta ett bättre utgångsläge för landningen.

Bilresan hem var inte bättre den. I början hällregn och mörker och i slutet tätt snöfall och oplogat snömodd. Jag har ett dåligt mörkerseende och satt på helspänn, med svetten lackande på ryggen. Och har man redan råkat ut för sladdar i snömodd i år med krock som följd, så är man inte så kaxig.

Men hem kom jag. Tack och lov.
Dagens utsikt - grannpojken skottar

2013-04-11

Kort rapport

En liten hälsning ifrån Körsbärsdalen, där fälten är vita av körsbärsblom. Imorgon bär det av hemåt till den höga nord där fälten är vita av snö.

Idag har PO66 och jag besökt en liten kuststad i Spanien. Vi har vandrat under de kraftiga pinjéträden längs stranden och ätit tapas vid det pyttelilla torget.
Igår for vi upp i bergen och besökte häxstaden Villefranche och den vackra byn Castelnou. Bland annat.

Jag berättar mer hemmifrån.

Salut!

2013-04-09

Våren är kommen till Körsbärsdalen

Det har varit en strålande vårdag här i Körsbärsdalen. Körsbärsträden blommar för fullt. Likaså forsythia, vallmo... Koltrasten flöjtar i skymningen.

Vi har lunchat på Chalet de l´Albère, 900 m över havet och med en strålande vy över de spanska och franska bergstopparna. Mest imponerande är Canigou med sin snöhätta. För att komma till lunchstället fick vi åka på en liten slingrande väg med hisnande stup på ena sidan och grönska på den andra. Det var pirrigt.


Imorgon väntar nya äventyr i Pyrenéerna.

2013-04-07

Medvandrare

Jag vill dela med mig av en text jag skrivit till Andrum, som hölls ikväll. Temat var Medvandrare.

"Jag följer dig en bit på vägen, ibland blir det bara ett litet stycke, som vi följs åt. Vi delar förtroenden, minnen, skratt och gråt, en bit av oss själva. Och så skiljs vi vid korsvägen.

Ibland följs vi åt hela långa vägen. Vi följer med i utvecklingen av oss som människor, i uppförsbackar och i nedförslut. Ibland springer vi så vi knappt hinner prata med varandra. Ibland strosar vi på i sakta mak och hinner reflektera och ventilera. Ibland är jag stark och stöttar dig. Ibland är det du som är den som håller mig under armen och hjälper mig framåt.

Att ha en sådan livslång medvandrare är en stor gåva, precis som det är att få vara en.

Men det är även ett värde i att slå följe en kortare bit. Vi kanske är ett helt gäng som vandrar tillsammans med samma mål i sikte och när vi nått vårt gemensamma mål, då kanske vi skingras. Var och en fortsätter sin egen väg.

När jag vandrar med ett barn, håller jag det i handen. Livsvägen ligger lång och slingrande framför barnet, som än så länge ingenting vet om falskhet, skilsmässor och förtvivlan. Ännu är livet en enda lång lek och vi gör hoppsasteg tillsammans.

När man vandrar med sina tonårsbarn får man ibland hålla lite avstånd. Inte vara där och undanröja varje litet hinder, varje stötesten. Utan kanske låta dem snubbla lite och räta upp sig igen. Och sluta upp vid deras sida igen när de vill prata.

När jag vandrar med min bästis och kära syster går vi i armkrok, tätt tillsammans, Med henne kan jag visa mitt rätta jag, ta av mig masken, erkänna att jag blivit besviken, kommit till korta. Vi delar det som känns bra och det som gör ont.

När jag vandrar med Min Lilla Tant, 95 år ung, ja, vi vandrar inte längre i fysisk mening, men när jag sitter tätt intill henne, då delar vi erfarenheter med varandra. Hon ger mig en insikt i hur det vara att vara en liten statarunge, hur arbetsamt det var att sköta vardagslivet, skura oslipade trägolv, mjölka, tvätta mattor vid bryggan, men samtidigt hur spännande det var att lyssna på de äldres historior. Och hur roligt det var att leka med alla de andra barnen. Jag, å andra sidan, kan berätta för henne om mitt liv och mina resor, nu när hon själv är bunden till sängen."

Och resa det ska jag. Imorgon bär det av till Pyrenéerna för några dagar. Rapport kommer!

Ha det gott!

2013-04-06

Sen ankomst

Idag räknades 1608 svanar in. Fotot från idag.
Ett efterlängtat vårtecken till kan bockas av. Svarnarna har äntligen börjat samlas vid Tysslingens norra spets. Idag var Maken och jag där som hastigast och lyssnade på vårljudet. Det var dock dragit och småsnålt, så vi vände snart kosan hemåt.

Hemma väntade Katten, som numer föredrar stugvärmen mer och mer.

På måndag kommer jag att få denna utsikt från köksfönstret. Då befinner jag mig hos PO66 i Körsbärsdalen för några dagar. Jag hoppas på något behagligare temperaturer.

Inspirationen tryter för tillfället. Detta får räcka för nu.

Vink, vink!!

2013-04-04

Längs minnenas allé

Jag kliver ut från konferensrummet och hör plötsligt att brandlarmet går. Det är alldeles svart i korridoren och jag är ensam. Alla arbetskamrater är ute på gården, på uppsamlingsplatsen, och jag kommer sent ut. Men det är bara en dröm och brandlarmet visar sig vara Kattens enträgna jamande! Så blev mitt uppvaknande denna morgon.

Gårdagen blev en fin vårdag. Vi gjorde en utflykt till den norra grannstaden Karlskoga, där vi bodde 1973 till 1979. Naturligtvis har vi varit där efter det, men det är inte så ofta som vi åker åt det hållet, annat än till lasarettet...

Med på utflykten denna gång var I och M, våra tyska väninnor. Vi startade med fräsch lunchbuffé på Gastro, där det stod en gul ros på varje bord. (Min älsklingsblomma!) Sedan strosade vi runt i centrum och nere bland tallarna på Näset. Såg alla de pampiga villorna som låg och jäste i solskenet. Naturligtvis tittade vi till vårt gamla hus, Rättarbostaden, också.

Dagens sjal

bar jag på Essen-mässan 1993. På bilden nedan står jag med Helga Selt, chefssekreterare på vårt tyska bolag. Hon hade både pondus, humor och värme.
Jag och Helga i ESABs reception på Schweissen & Schneiden 1993

2013-04-02

Famnen full

Lammungar är ett vårtecken, säkert som något! Här har jag famnen full där jag står i den snötäckta fårhagen. Eva och Arne har ytterligare tre lamm och ytterligare lamm är på gång. Tackan Berta är höggravid.

För mig blev det vårens första riktiga sollapardag, där vi satt på trädäcket och njöt. Vi gjorde en liten promenad ner till sjön, där isen låg tjock men som gav ifrån sig ljudliga råmanden och smällar.

På kvällen var det en musikgudstjänst i Ramundeboda kyrka. Två begåvade systrar spelade cello, piano och sjöng. Överjordiskt vackert!

Så blev min första april 2013

Dagens sjalar

är två till antalet, inköpta på en vårresa 2010 till Venedig med min vän PO66. Den ena är i sammet med djupa, mörka färger och inslag av guld. Den andra är lätt, i olika nyanser av lila och med små blommor och pärlor påsydda.


Man kunde ha haft det sämre. 


2013-04-01

Tut i luren - festlig återinvigning

Med pukor och trumpeter återinvigdes Finnerödja Kyrka efter en omfattande renovering. Jag var med i den månghövdade nybildade stiftskören, Bodarnekören. Inför en sprängfylld kyrka, säkert över 200 personer, sjöng vi Glädjens Dag och Gabriellas sång, bland annat. Den kvinnliga kontraktsprosten Eva blåste i näverlur och trumpet. Pernilla och Anna-Greta sjöng så det knottrade sig i skinner, Per spelade Bach på orgeln, Anna Präst predikade innerligt. Ja, det var ett festligt och historiskt ögonblick.

Det var körsång i Laxå också på förmiddagen, men Maken och jag hann ändå med en kort utflykt till fågeltornet vid Vibysjön. Där packade vi upp medhavt kaffe och äggmackor och spejade ut över den isbelagda sjön. Maken välte ut sin kopp och hett kaffe rann ner mellan spjälorna. - Förr brukar man hälla kokande olja över förföljarna, sa jag. Som tur var hade vi inga förföljare och mer kaffevatten fanns i termosen.

Dagens sjal
Får gå i gult. Det är ytterligare en Marja Kurki-sjal från en av Essen-mässorna jag jobbat på genom åren.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...